Vissa matcher vill man helst glömma. Många av dessa har för Hammarby Bandys del gällt möten med stålmännen från Sandviken. Många utskåpningar har det blivit, åtminstone en per säsong så länge jag kan minnas. I den här matchen var SAIK ett överlägset lag i säkert två tredjedelar av matchen. Hammarby började de båda halvlekarna riktigt bra. Men det höll inte mer än en kvart och vi förlorade båda halvlekarna rättvist med 1-4.

Jag avstår från att skildra matchens förlopp – det finns så lite att ta med sig för Hammarbys del. Bakom förlusten låg i denna match framför allt ett dåligt försvarsspel av backlinjen. Otillräcklig snabbhet och aggressivitet kombinerat med slarv och – det ska sägas – en närmast osannolik otur i många spelsekvenser, gav SAIK gott om utrymme i Bajens försvarszon. När också Sandvikens båda spelgenier Magnus Muhrén och Daniel Berlin lyckades i det mesta av vad de företog sig så blev matchen periodvis en plåga för Bajens spelare och publik. Resten av SAIK – möjligen med undantag av Henrik Hagberg när det fungerar – är inga märkvärdiga spelare. Men de behöver ju bara placera sig rätt så får de bollen på bladet! Mikko Aarni är snarast på sin höjd en hyfsad allsvensk anfallare som är helt beroende av sina offensiva mittfältare. I den här matchen hade han dessutom omdömeslösa domare på sin sida. Han hänger sig på sin back och får orimliga frislag flera gånger. Vid 1-5 målet sätter han klubban under armvecket på Bajen-backen och lyfter undan honom och får på så vis friläge. Dessa upprepade tavlor av domaren avgjorde förstås inte matchen, men gjorde kvällen ännu surare för Bajen-publiken.