Vänersborg inledde sitt elitseriespel ganska skakigt. När man tog emot Hammarby på Isstadion den 19 december förra året låg man på nionde plats, strax utanför slutspelsplats. Hammarby låg då på sjunde plats, två poäng före och med en match mindre spelad.

Men den matchen förlorade vi som bekant trots att tre av spelarna i den så kallade ryssfemman var med (Kalle Spjuth och X:et spelade ej).
Inför returmatchen på Zinken på fredagskvällen ligger Vänersborg på sjätte plats i elitserietabellen med 16 poäng och Hammarby på åttonde (sista slutspelsplats) med 14 poäng. Årets Vänersborg är uppenbarligen ett bra lag som sannolikt kommer att vara med och slåss om slutspelsplatserna 5-8.
Bortamatchen i Vänersborg var nästan komiskt (skrämmande?) lik bortamatchen mot Sirius i söndags. I båda matcherna gjorde hemmalaget 1-0 i sjätte minuten. 2-0 gjordes i Vänersborg i tionde och på Studenternas i nionde minuten. Hammarbys reducering till 2-1 kom i Vänersborg i tjugonionde men i Uppsala redan i sextonde minuten. På Isstadion kom 3-1 och 4-1 i matchminuterna 31 respektive 41, på Studenternas 26 respektive 36. I båda matcherna reducerade Hammarby till 4-2 i slutet av första halvlek: mot Vänersborg i fyrtiofjärde och mot Sirius i den fyrtioförsta minuten. Reduceringen till 4-3 kom i sjuttiotredje minuten mot Vänersborg och i femtionionde mot Uppsala-laget. Kvitteringen till 4-4 i sjuttiosjätte respektive åttiofemte matchminuten. Hemmalagets vinstmål, 5-4, som drabbade oss i sista ordinarie matchminuten i söndags kom dock redan fem minuter tidigare i Vänersborg…
Jag vet inte om man kan lära något av detta – kanske att Hammarby inte ska tro att laget tämligen enkelt som förr om åren kan hämta upp stora underlägen i storleksordningen 4-1 (eller 1-4 hemma) mot lag som Vänersborg och Sirius. Det går inte att lita på att man mot dessa lag kan göra två-matcher-i-en, där en dålig första halvlek mer eller mindre självklart kan följas av en (tillräckligt) bra andra halvlek. Annorlunda uttryckt: en riktigt bra andra halvlek räcker ofta inte!
Hammarby är spelare för spelare ett bättre lag än fredagskvällens motståndare. Vänersborg är ett lag i stort sett utan stjärnor. Närmast landslagsnivå är väl förre Bajen-spelaren Martin Röing, som också som libero gjort några landskamper. Tillbaka efter sin rysslandssejour (i Uralskij Trubnik, dit han gick med Kalle Spjuth och Robin Sundin) har han skiftat position, och tycks nu vara ordinarie som defensiv mittfältare. Vänersborg är väl också allra bäst på att spela ett tätt försvarsspel, men det betyder inte att man inte kan göra mål. Man har gjort 65 och släppt in 54 i årets elitserie, att jämföra med Hammarbys 69 gjorda respektive 67 insläppta.
Vänersborgs mål görs oftast av Andreas Eriksson, som gjort 14 mål i årets elitserie. Bara ett färre har Viktor Weiselius gjort, men denne är också lagets främste passningsspelare, med tio assist hittills. I matchen mot Hammarby noterades Weiselius för hela tre målgivande passningar. Andra kan också göra mål och kräver Hammarby-försvarets särskilda uppmärksamhet: Henrik Ericsson – nog lagets främste spelare, Anders Englund, Filip Strömqvist och (om han får spela) Tony Eklind.

Jag tror att Vänersborg för första gången på mycket länge verkligen tror att man kan vinna på Zinkensdamm. För Hammarby gäller det att från första spelminuten agera med insikten att denna tro hos gästerna har visst fog för sig. Mest alarmerande är nog inte hemmasegern mot Hammarby – det var trots allt en jämn match som med lite tur kunde ha slutat med bortaseger eller åtminstone oavgjort (Bajen missade en straff i nittioförsta minuten) – utan Vänersborgs 2-8-seger borta mot Sandviken på Jernvallen i omgången före. Och kanske också det faktum att Vänersborg samlat fler poäng i borta- än i hemmamatcher.
Som vanligt gäller det att starta i högsta tempo och sedan öka. Med spelare nr 12 i högform borde vi kunna ge Vänersborg ordentligt på tafsen.
/Rune Premfors