I denna kväljande varma sommar kanske vi behöver lite svalkande minnen från en säsong som skulle bli den framgångrikaste i Hammarbys bandyhistoria. Följ med på en promenad nedför the memory lane.

Tredje söndagen i mars 2007

Puben ”The Newcastle inn” i söderförorten Farsta.

Det blev Wienerschnitzel i år igen. Efter samtliga finalförluster har jag gått på min lokala pub i Farsta och ätit denna bastanta tyska husmanskost och druckit gravöl. Ja, schnitzeln har blivit så synonymt förknippad med förluster att jag knappt kan käka den vid andra tillfällen. Jesper Eriksson hade slagit in 3-0 och någon dåre hade börjat dela ut guldlöpsedlar på läktaren. I förlängningen träffade Stefan Perssons hörnskott Pär Törnberg benskydd och enligt Person var den centimeter från att gå in och sedan avgjorde slumpen till Edsbyns fördel. Nu hopar sig mörkret över vårt stolta bandylag. Pengarna är slut i föreningen och några av spelarna kommer att lämna föreningen för proffsspel. När jag vandrar hem i förortsmörkret inser jag att jag aldrig kommer att få uppleva det där efterlängtade guldet. Bandyn kommer helt enkelt aldrig att komma hem.

Oktober 2009

Jag valde fel cup som vanligt. I år stack jag iväg på Champions cup och svenska cupen och prioriterade bort World Cup. Dom är i alla fall chanslösa tänkte jag och stannade hemma och kollade på direktrapportering på PC:n. Efter segrar mot Edsbyn, Sandviken och Dynamo Moskva väntade Zorkij i finalen. Det blev aldrig någon riktig match, Hammarby var alltför bra och jag och grabben dansade runt i lägenheten i pur glädje efter krossen med 6-2 mot det stjärnspäckade ryska laget. Efter en stund började jag ringa runt till folk. Killarna måste hyllas vid hemkomsten och alla, med Py i spetsen, var med. Vi lyckades få fram blommor och champagne och på kvällskvisten hade ett fyrtiotal glada människor samlats på Zinken. Spelarna såg klart överraskade ut när de anlände i sina minibussar men fann sig snart tillrätta i vårt hejdlösa firande. Bandyn var på väg hem.

November 2009

Zinkentältet stod klart till premiären mot Broberg. Ett gäng eldsjälar från styrelsen och laget hade sett till att både samarbetspartners och vanliga fans kunde samsas under samma tak och ta en öl och en bit mat. När dessutom ett gäng killar och tjejer med bajenhjärta ställde upp och jobbade i tältet för en symbolisk summa var succén given. Tältet skulle under säsongen bli ett monument över den grönvita sammanhållning och det stora hjärta folk känner för den här föreningen. Bandyn hade tagit ytterligare ett steg mot sin hemvist.

December 2009

Serien hade börjat lite knackigt och efter 2-5 mot Villa i Lidköping flög olyckskorparna utanför Zinken beredda att slå ner på sitt byte. ” Vi kommer nog inte bland de åtta bästa” sa Kenneth Kvist på sitt oefterhärmliga sätt. Kenneth är en av dessa stora hjältar som jobbat i föreningen i många år utan att tjäna ett öre. Trots en svart tid i sin personliga sfär har Kenneth kämpat på med sitt tillförordnade VD-jobb och han är en av de som har sett till att vi är där vi är i dag.

Han är helt enkelt en av de som sett till att bandyn ska hem till söder.

Januari 2010

Det är arton minusgrader i Katrineholm när vi vaknar upp efter en natt på engelskmysiga Hotell Gillet. Tim har fått välja en bortaresa med övernattning och han valde Katrineholm. ”Sandviken blir för nervöst, här vet jag att vi vinner” är hans förklaring. På dagen sticker vi till puben ”Harrys” där det nästan är lika kallt som ute. Vintern är skoningslös men trots att risken för förfrysning känns uppenbar så ska det bli bandy på Backavallen. Vid tvåtiden kommer tåget från Stockholm och ett fyrtiotal Hammarbysupporter stiger av. En del bilar anländer också och vi är ett stort gäng som beger oss till arenan i den bistra sörmlandseftermiddagen. Helt otroligt, tänker jag, sextio bajare i Katrineholm i artongradig kyla. Det är nog något speciellt med den här säsongen.

Tredje söndagen i mars 2010

”Vänta tills januari så får du se” sa den kloke Stefan Karlsson till mig när det såg som tyngst ut före nyår. Och oj vad rätt han fick. Hammarby har gått som en slåttermaskin och vunnit elitserien och gått till final utan några större problem. Matcherna mot Villa i semi slutar i ren förnedring. I den sista matchen på Zinken leder Hammarby med 6-0 efter……….28 minuter. Nu väntar sensationen Bollnäs och jag mår inte bra. Nervositeten började strax efter den sista Villa-matchen och jag har svårt att både äta och sova. ”Vi vinner om det blir bra väder” säger de spelare jag snackar med och det lugnar mig något. Mars månad har bjudit på hyfsat väder och finalvädret brukar vara uthärdligt.

På finalmorgonen kommer Per Einarsson upp på kansliet och handlar finalbiljett.

”När ska du följa brorsan och komma till Hammarby” frågar jag och Per bara garvar. ”Vi får se” säger han och visst anar jag någonstans att han någon gång kommer klä sig i grönvit bandytröja.

När vi hunnit en bit på E4:an har det börjat snöa och det är inga små snöflingor som singlar ner från den mörka himlen. Visst har SMHI lovat snöfall men inte storm och snöflingor stora som bandybollar. Någonting börjar kännas djävligt fel.

”Perfekt väder för oss” säger min motsvarighet i Bollnäs och flinar. Vi är båda säkerhetsansvariga i våra klubbar och har mötts en del genom åren. Nu är han segerviss och jag känner ångesten gripa tag i mig när jag försöker forcera den vägg av snö som vräker ner över Studenternas.

När Ville Aaltonen gör 1-0 vill jag och Totte åka hem. Vi har jobbat utomhus sen förmiddagen och är totalt genomfrusna. Totte har dessutom glömt långkalsongerna och ser närmast apatiskt ut. ”Faan det går inte i år heller” säger jag och ser mig själv med en schnitzel och en gravöl framåt kvällen. Men helt plötsligt gör Xet 1-1 och i lagom tid till den sista halvtimmesperioden minskar snöfallet och Hammarby kommer ut och KÖR. Och som dom kör, planens bästa spelare Johan ”ÖB” Östblom gör 2-1 och bandygeniet Patrik Nilson slår en macka till Robin som iskallt lägger bollen förbi Oksanen. Sista tio minns jag knappt, plötsligt är det slut och jag dricker champagne med Sotarn och gråter med Rune från hemsidan. När jag kommer in i omklädningsrummet är det kaos och jag får en bamsekram av en av mina gamla idoler, Rickard Koch. Det doftar champis och svett och det är en doft av vinnare.

I bussen hem är det fest. Vi bjuder våra kära publikvärdar på öl och någon får fram en flaska whisky. I höjd med Knivsta känner jag ett starkt behov av att vara ensam. Jag går in på bussmuggen och tänker. Jag tänker på alla som är lika glada som jag den här stunden.

Världens bästa Stefan Karlsson som äntligen fick sitt guld, alla spelare som verkligen kämpat och visat hjärta. Alla ledare och styrelsefolk som jobbat med ett mål i sikte. Alla våra samrbetspartners som gjort den här resan möjlig för oss. Alla fans som varit med genom åren och verkligen förtjänat en framgång. Dom rörelsehindrade killarna på Vip-läktaren som funnit glädje och gemenskap i livet hos ett bandylag. Och givetvis Per som var med och byggde murarna till det gladbandytempel som mynnade ut i ett SM-guld men som han tyvärr aldrig fick uppleva.

I kväll blir det dessutom ingen schnitzel.

Bandyn har kommit hem.

Text: Magnuson