Det kändes bra att vinna World Cup i mitten av oktober. Det kändes ännu bättre att stå som slutsegrare i elitserien i mitten av februari. Men bäst av allt denna härliga säsong var det förstås att Hammarby den 21 mars 2010 äntligen vann sitt första SM-guld!

Detta ska vara en matchrapport, men jag vill meddela läsaren att förutsättningarna för att skriva en vanlig sådan är lite speciella. Från en typisk match brukar jag ha med mig tiotalet fyllda sidor i mitt anteckningsblock, särskilt om alla de prestationer och målchanser som inte syns i officiella protokoll. Från snöstormen på D1-läktaren på Studenternas har jag bara med mig en fuktskadad sida där det står tid för matchstart och sedan ’Jävla väder’. Här kommer i alla fall en rapport för vad den nu kan vara värd.

Många bajare var förstås otroligt nervösa inför matchen. Att tränare Karlsson uppmanat oss att se den som en vanlig match ’på samma sorts isrektangel som alltid’ hjälpte i vart fall inte mig. Det största problemet hade jag med alla de likheter jag fann med 2004 års final – den där jag och polarna på läktaren korkat upp champagnen redan i halvtid... För det första var det samma datum: bara 2004 års och 2010 års finaler har spelats den 21 mars. Sedan var det Bollnäs likheter med det Edsbyn som ännu inte var Guldbyn. Hälsingelag båda två (från bygder där alla spelar, sover, äter och sk…ter bandy som det verkar – och där praktiskt taget alla kommer till Studenternas), som utvecklats grymt på kort tid och som kom från en hård femsetare i semifinalen (Edsbyn mot VSK och Bollnäs mot Saik). Inte blev det bättre när det stod klart att SM-finalen skulle spelas i snöstorm. Detta var, menade många, Bollnäs chans att stjäla SM-guldet från ett Hammarby som aldrig varit bättre.

Matchen spelades i 3x30 minuter. Första perioden blev en parodi på bandy. Bollnäs var det något bättre laget i grenen snöskottning, vilket bland annat avspeglas i lagets fem hörnor mot Hammarbys två. Det var också en bra träff av Ville Aaltonen på en vänsterhörna som redan i femte matchminuten gav Bollnäs ledningen med 1-0. Hasardspelet fortsatte och i tolfte minuten kunde Kapten Erixon till Bajen-publikens lättnad elegant styra in en isboll i Oksanens högra hörn, 1-1. Båda lagen satsade – och kunde inte annat – helt på långa bollar från försvarare och målvakt. Vi som har sett de sista träningarna på Zinken före finalen var glada att åtskillig tid ägnats åt försvarets förmåga att plocka ner lyror. Att denna finalmatch avlöpte så väl ska i hög grad tillskrivas våra backars lyckosamma lyrfångst. Bollnäs finska spetsar, Aaltonen och Lukkarila, lyckades inte överlista dem en enda gång, även om det var nära vid ett par tillfällen.

Pausen mellan första och andra perioden drog ut till en halvtimme. Under fortsatt snöstorm fick vi på läktaren beskåda en lustiger dans av traktorer och ismaskiner.



Koreografin var knappast genomarbetad, om man säger så. Till slut hade man i alla fall fått bort så mycket snö att det dröjde hela tio minuter tills planen åter hade ett flera centimeter tjockt snötäcke. Även om snöskottningsspelet fortsatte var det uppenbart att Hammarby nu skruvade upp sina ansträngningar ett varv. I andra perioden var Bajen det klart bättre laget. Periodvis var det till och med möjligt att spela bandy och då hann inte bollnäsorna med. Bland annat vann Hammarby hörnstatistiken med 4-2. En av hörnorna satte Patrik Nilsson i underkanten av ribban! Men det blev inga mål i andra perioden, 1-1 stod sig.

Inför tredje perioden hade snöstormen bedarrat en smula – dvs. inte vinden men snöfallet. Och nu hade Hammarby medvind. Om Bajen under första perioden var bra, och i andra perioden bättre, så spelade man åtminstone ibland sitt bästa spel under slutperioden. Redan efter drygt två minuter kunde formstarke Johan Östblom ta vara på en retur från Oksanen och med en halvvolley slå in 2-1-målet. Stort jubel förstås från tusentals frusna bajare, som nu också tog över klackmatchen helt och hållet. Redan i sextiosjätte minuten fick man anledning att jubla ännu mer, när Patrik Nilsson i matchens snyggaste anfall kunde servera en perfekt passning till Robin Sundin som skar in framför Oksanen och hur enkelt som helst satte 3-1-målet. Nu hördes mycket ’SM-guld, SM-guld!’ på läktarna, fast också många hyssjanden. Ett par måls ledning är osäker i bandy, och nästan ingenting i Bajens finalhistoria…

Men just det här grönvita laget visade att de inte bara är lika bra som de tidigare, och inte heller bara lite bättre, utan att de var SM-guld-bäst! Efter 3-1-målet dominerade Hammarby matchen fullständigt. En timeout begärd av Bollnäs i sextioåttonde minuten ändrade inte matchbilden. Framförallt Koch och Karlsson låg på som illrar längst fram, och försvaret spelade perfekt. Bara Oksanens storspel hindrade Hammarby från att dra iväg i målprotokollet. Bollnäs såg ut att inte orka riktigt och hade väl egentligen bara en målchans under tredje perioden. I åttiosjunde minuten kunde man ha fått straff, men egentligen var det rimligt att domaren friade. I hela matchen hade han en tendens att blåsa till förmån för de orangeblå så snart tillfälle gavs – eller vad sägs om frislagsstatistiken 38-21 för Bollnäs!

När matchuret passerade nittio minuter och bara en och en halv minuts tilläggstid återstod, vågade till och med de värsta pessimisterna, inklusive undertecknad, fast och fullt tro på ett historiskt SM-guld. Och när slutsignalen kom så kom också känsloutbrotten. När jag kramade om Magnusson – se där en av de största hjältarna bland Hammarby bandys många hjältar – ute på isen så sprutade tårarna på oss båda två. Vuxna karlar, jojo  – fast håll med om att bandyns första SM-guld är en förmildrande omständighet.

Text: Rune Premfors