Redaktionellt

Jonas Claesson invald i Hall of fame


Jonas Claesson är den andre medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. Han hyllades i samband med Bajen-kvällen, då Hammarby passande nog tog emot Vetlanda BK. Claessons två klubbar, efter de tidiga ungdomsåren i Sävsjö.

 

 

Claesson spelade i Hammarby i sex säsonger, 1996-2002, och är en av de vassaste målskyttarna som bandyvärlden har skådat. 362 av de 773 målen från högsta serien och slutspelet gjorde han i Hammarby-tröjan. Han är trefaldig världsmästare, och blev utsedd till årets man i svensk bandy fem gånger!

 

Jonas, hur var det att lämna Vetlanda för Hammarby, i något som är en av bandysportens stora övergångar?

 

Det var inte helt smärtfritt. Jag bodde ju i Vetlanda då, och skrev på för Bajen, innan jag löst boende i Stockholm. Det var väl precis på gränsen att jag vågade gå till affären och köpa mat. Den våren var inte så kul, men det lugnade ned sig sedan. Räddningen var att det löste sig, så att jag kunde flytta upp rätt tidigt. Sedan lämnade jag ju ett av Sveriges två-tre bästa lag för en nybörjarförening på alla sätt och vis, inte bara bandymässigt.

 

Ja, hur var det att spela bandy i Stockholm de åren runt millennieskiftet?

 

Oerhörda kontraster. Till en början var det väl en 35-40 man på träningarna, av blandad kvalitet. Alla som ville vara med fick det, ungefär. Men det var ju ett rutinerat gäng från Västerås i laget också, med ”Holger”, ”Larre” och Westman. Så det där fick vi ordning på rätt fort. Och det togs små steg här och där med träningstider, omklädningsrum etc. Man gnäller idag på förutsättningarna och dålig organisation. På 90-talet fanns det knappt någon organisation överhuvudtaget. Det var några få personer som gjorde allt. Men det var fantastiskt på sitt sätt, inte minst med allt folk på läktarna. Det var ju världens hajp, och med dåtidens mått en helt ny grej. Och ändå åkte vi ut i kvartsfinal de första åren. Jag minns när vi mötte Falun i en avgörande match, och det måste ha varit 8000-9000 på plats. Jag har aldrig sett så mycket folk på Zinken. De jobbiga sakerna runtomkring skrattade vi åt. Det var lite som att köra eller dö. Det var ju stort med Hammarby även runtom i bandysverige. Klubben hade ju satt en tagg i ögat på många, genom sina värvningar, och alla ville slå oss. Det var ju ofta publikrekord även på bortaplan.

 

Vad minns du bäst från tiden i Hammarby?

 

Det påtagliga, som var helt nytt för mig, var kärleken till klubbmärket från folket som följde bandyn. Även vi som kom från etablerade klubbar som Vetlanda och Västerås med klassiskt bandyintresse hade inte upplevt något liknande. Sedan var det ju stort när vi blev klara för SM-finalen 2000, genom att vinna uppe i Falun. Och även året efter, när vi slog ut SAIK i semi på bortaplan.

 

Hur ser du tillbaka på de två SM-finaler du spelade med Hammarby (mot SAIK 2000, och VSK 2001)?

I den första låg vi ju under med 4-0 efter 20 minuter. Vi kom nästan ikapp, men orkade inte riktigt i slutet. Det var många i laget som inte hade någon finalrutin då, och även om vi hade mycket folk på Zinken var det ju annorlunda att komma till Studenternas och spela inför över 20 000 åskådare. Det tror jag också påverkade. I stunden var det såklart en jättebesvikelse, men vi hade ändå gjort vår bästa säsong dittills. Då var det betydligt värre året efter. Det var ju en ren katastrof att förlora den. Och personligen tog jag det hårt, eftersom jag brände två frilägen. Normalt sett ska man ju sätta nio av tio då, och man måste ju ge Bergwall att han räddade, men det var för dåligt. Då var inte silver nog för oss.

 

Vem var den bästa lagkamraten du hade i Bajen?

”Holger” (Jonas Holgersson, red. anm.) och jag drev ju mycket i klubben. Vi påverkade mycket hur saker och ting skulle vara. Vi hade en jättetajt relation under några år. Sedan tycker jag att vi hade en jättebra sammanhållning, hela gänget, och det var många bra spelare. Sedan kom ju Stefan Karlsson, som hade varit förbundskapten, in -99. Det var ju ett jättelyft för både laget och organisationen. Det var påtagligt att föreningen var under uppbyggnad och på väg någonstans. Och det var väldigt roligt att vara med om.

 

Vad var det som gjorde dig till den bandyspelare du var?

Det vet jag faktiskt inte. Det har jag inte funderat på. Men grunden lades ju i Vetlanda. På den tiden tyckte vi att vi inom bandyn hade de bästa ledarna, i både klubb- och landslag. Och det gav en bra skjuts i utvecklingen. Min generation tog ju över efter 81-generationen (de som vann Sveriges första VM-guld, red. anm.) på planen. De blev ju sedan duktiga ledare och präglade vår generation på ett positivt sätt. Klimatet var rätt tufft i de stora klubbarna som Boltic, Vetlanda och Västerås och det fanns inga junioravbytare på den tiden. Men kunskapen fanns där, och det var bara att suga i sig från bra läromästare. Både när det gäller träning, spel och taktik.

 

Vad var hemligheten bakom ditt fruktade skott?

Jag sköt bra rätt tidigt. Jag hade lätt för det när jag var väldigt ung, och förfinade det med all träning. På den tiden var det ju ett mer varierat spel, på ofta sämre isar eftersom allt var utomhus. Det var mer lyft- och lyrspel, och det var ibland rätt lite is kvar att avsluta på. Man fick lära sig att skjuta från många olika lägen, något jag tränade jättemycket på.

 

Vilken koppling har du till bandyn idag?

Jag hoppade in som expertkommentator på SVT under VM-finalen senast. Jag ser tyvärr inte så mycket bandy på plats, men det blir väl en 5-6 matcher per säsong. Grabben spelar ju hockey, så det krockar en hel del. Senast var jag och såg Nässjö-Åby/Tjureda i toppmötet i Bandyallsvenskan. Det var jättekul. Nuförtiden har man ju, på gott och ont, så bra möjligheter att se bandy på nätet. Både live och i efterhand. Jag brukar kika på en del där, inte minst highlights.

 

Vad betyder Hammarby för dig idag?

Det betyder fortfarande mycket, och visst följer jag med vad som händer även om jag inte ser så många matcher. Men mot slutet av säsongen, när det blir vasst läge i slutspel så följer jag ju klubben än mer. Och det sticker ju i hjärtat när man läser om ekonomiska bekymmer. Det är ju inte första gången. Det är inte roligt. Jag hoppas på ett innerligt sätt att det löser sig. Och även om hajpen har lagt sig, och det inte är lika mycket folk på Zinken nuförtiden, är det fortfarande många som är engagerade i klubben. Och mycket har ju blivit bättre. Se på barn- och ungdomssidans utveckling. Det fanns ju bara några få lag förr, och inga dam- och flicklag. Nu är det ju bra att ungarna är där.

 

Hur ser du på att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

Det är häftigt och hedrande på alla sätt och vis. Men för varje sådant här omnämnande man får så inser man mer och mer att man är på döhalvan, haha. Allt som hände då sitter självklart kvar, och även om det var jobbigt ibland så var det den roligaste tiden hittills i livet. Kul att få uppskattning för det man bidragit med, såklart.

 

Robert Tennisberg


Kommentarer inaktiverade.

Copyright © 2018 Hammarby Bandy. Alla rättigheter reserverade.

Hammarby IF Bandyförening Box 17116, 104 62 Stockholm info@hammarbybandy.se